Miles Rutendo spelade tidigare rugby, men har tvingats sluta.

– Det skulle inte vara tillåtet för mig att spela rugby med män. Men jag skulle inte heller känna mig bekväm med att spela rugby tillsammans med kvinnor, säger Miles Rutendo, som numera går till gymmet istället.

Det funkar okej. Han brukar ofta gå till Friskis & svettis vid Skanstull i Stockholm, där det finns ett separat rum med dusch. Går han till ett gym som inte har ett sådant brukar han duscha på jobbet istället. Men han saknar lagidrotten.

– Lagidrott ger en känsla av samhörighet. Man pushar varandra att nå ett mål tillsammans, att träna på gym kan bli rätt ensamt.

På ett vanligt gym känner han sig inte heller riktigt säker.

– Det är alltid folk som tittar och ifrågasätter dig.

Miles Rutendo önskar att man inte skulle behöva dela in lag efter kön och att det skulle finnas till exempel gym eller idrottslag som enbart vände sig till queer-personer:

– Då skulle jag inte behöva välja sida.

Theo Berggren har också erfarenhet av lagidrott. Som barn spelade han innebandy i ett flicklag och han minns hur det var i mellanstadiet, då han och en annan spelare i laget hade kort hår.

– Vi uppfattades som små pojkar.

Theo kände sig aldrig ifrågasatt av sin tränare eller de egna lagkamraterna, men det pojkaktiga utseendet väckte många gånger uppmärksamhet hos motståndarna. Det hände att motståndarlagets tränare frågade om spelarna med kort hår verkligen var flickor. Frågan riktades ofta till Theos tränare. Men den ställdes aldrig på ett sådant sätt att den undgick Theo och hans kompis.

– Det blev en obekväm situation. Jag kände att jag inte passade in.

Theo Berggren tycker att barn oavsett kön skulle kunna spela i samma lag upp till åtminstone 12-årsåldern då de fysiska skillnaderna inte är så stora. Men ser problem med könsmixade lag bland äldre spelare.

– Generellt har man som cisman större möjligheter att bygga muskler och har därför fördelar i många sporter. Det skulle bli svårt att mötas på lika villkor och jag tror att det skulle utestänga kvinnor från många sporter.

Själv lade Theo Berggren innebandyn på hyllan i 12-årsåldern:

– Jag var inte så duktig på bollsport. Men en bidragande faktor till att jag inte ville hålla på med lagsport i tonåren var att jag inte kände mig hemma i något av lagen. Jag har sett manlig ut, men jag har inte kunnat spela i herrlagen för jag har inte varit på samma nivå som dem och har inte passat in där heller.

Numera är det bland annat cykling och löpning som gäller för Theo, som det senaste året genomfört En svensk klassiker: Vasaloppet, Lidingöloppet, Vansbrosimningen och Vätternrundan.

Men eftersom Theo ännu inte fått sitt ”manliga personnummer” (den tredje siffran av de fyra sista siffrorna i personnumret beskriver personens kön – jämn siffra för kvinnor och udda för män) vid tiden för Vätternrundan kunde han inte att anmäla sig till herrklassen, systemet ville inte godkänna det. Han ringde till arrangörerna och påpekade problemet.

– Jag fick prata med en helt fantastisk kvinna. Hon sa att jag kunde anmäla mig som norrman istället, då behövde jag inte fylla i hela personnumret.

Men Theo Berggren möts inte alltid av hjälpsamhet. Han burkar även träna på Friskis & svettis gym i Uppsala, där saknas duschar som erbjuder avskildhet, något som innebär problem för Theo eftersom hans kropp skiljer ut sig bland cismän (en man vars juridiska kön, biologiska kön, könsidentitet och könsuttryck hänger ihop). Därför duschar Theo alltid hemma. Han kan aldrig åka direkt från träningen någon annanstans. Det måste alltid finnas tid för att åka hem emellan.

Ett duschdraperi skulle underlätta för Theo, som flera gånger bett Friskis & svettis att sätta upp det. Men utan resultat.

– Jag förstår att det är en stor kostnad att bygga om hela omklädningsrummet. Men ett duschdraperi, vad kan det kosta? 150 kronor?

Jazz Munteanu flyttade från Bukarest till Sundsvall som 10-åring. I den nya hemstaden blev dans snabbt en viktig del av fritiden. Jazz Munteanu dansade latinamerikansk standarddans som bland annat innefattar cha-cha-cha, jive och samba. Den älskade att dansa men hade svårare att passa in dansvärlden.

– Jag minns att jag tidigt tyckte om att föra och att jag brukade dansa med tjejer.

Jazz Munteanu beskriver dansvärlden som en väldigt könsnormativ värld, där tjejer förväntas vara små och smala, sminka sig och ha långt hår.

– Jag passade inte riktigt in i bilden av en tunn tjej med små fötter som skulle passa i klackskor.

Redan som 12-åring fick Jazz Munteanu och killen som var Jazzs danspartner höra att de borde gå ner i vikt. För partnern förändrades vikten med puberteten, han blev längre och smalare.

– Med mig hände det inte så mycket, men jag upplevde hela tiden att det fanns en förväntan att det skulle göra det.

Eftersom det fanns fler tjejer än killar som dansade uppstod det en konkurrenssituation mellan tjejerna.

– Jag upplevde att killarna fick välja fritt bland oss.

En sommar åkte Jazz Munteanu till Bukarest för att hälsa på sina släktingar. När den kom tillbaka hade partnern börjat dansa med en annan tjej.

Jazz Munteanu fortsatte att dansa i många år och beskriver dansvärlden där den befann sig som otroligt normativ:

– Jag kunde bli tillsagd att spela mer feminin och tjejig på dansgolvet.

När Jazz i gymnasiet kom på att den gillade tjejer tog det stopp. Den upplevde att den inte längre kunde vara kvar i dansvärlden.

– Jag kunde inte längre delta i det där spelet.

Jazz Munteanu saknade dansen och gemenskapen den haft med andra i dansklubben, men påpekar samtidigt att den behövde en paus från dansvärlden. Jazz flyttade så småningom till Uppsala och började plugga på universitet och fick höra talas om några som dansade samkönad latinamerikansk dans i Stockholm. Där träffade Jazz sin nuvarande danspartner Karin och de har deltagit i flera danstävlingar ihop. Paret deltog nyligen i Eurogames, en internationell idrottstävling som i första hand vänder sig till hbtq-personer.

– Vi möttes av så mycket glädje. Folk hejar på varandra och man känner att det är en mycket mer öppen miljö. Jag och Karin får båda vara starka, tekniska och explosiva dansare, säger Jazz Munteanu.

Men det finns trots allt en hel del saker som Jazz skulle vilja ändra på, same-sex dance reproducerar ändå könsstereptyper på många sätt. Jazz och Karin väljer att växla mellan att föra och följa under dansen, men många har fasta roller antingen som förare eller följare. Det är också vanligt att den som för har manligt kodade attribut som till exempel byxor och att den som följer har klänning.

Danstävlingarna är även könsuppdelade. Manliga par tävlar mot andra manliga par, och kvinnliga par mot andra kvinnor. Jazz har tävlat mot kvinnor, trots att den egentligen inte önskar definiera sig vare sig som man eller kvinna.

I den samkönade dansvärlden slipper Jazz inte heller undan samhällets normer kring kroppar och skönhetsideal. Nu under Eurogames var Jazz i bättre form än under tidigare danstävlingar.

– Det påpekade alla och de trodde förmodligen att de gav mig en komplimang. Men för mig blir det jobbigt, jag kastas tillbaka till det jag fick höra när jag var liten.

Jazz har svårt att förstå dansvärldens besatthet av den smala kroppen.

– Du måste ha bra kondition för att orka dansa. Men det finns ingenting som säger att du dansar bättre för att du är smal.