Lars Gårdfeldt minns tillbaka till den där kvällen för 30 år sedan då övergreppet hände. En kväll som började i glädje. Lars hade blivit utbjuden på restaurang, av en man som han var väldigt förtjust i. Kvällen fortsatte hem till Lars, där de drack vin tillsammans. Lars var inställd på ömsesidigt och respektfullt sex.

– Men han var överhuvudtaget inte intresserad av att få sex av mig. Han var intresserad av att ta. Det blev väldigt brutalt. Han tvingade till sig sex, på ett sätt där allting gick ut på förödmjukelse.

Mannen höll fast i Lars på ett sätt som gjorde att det blev svårt att andas. Lars gjorde till en början motstånd. Men märkte snart att när han inte gjorde motstånd gick det lättare att andas, därför slutade han. Det gjorde att även mannen slutade våldta.

– Det slutade vara roligt för honom när jag inte gjorde motstånd. Han slaknade. Han gav mig en örfil och skrek, ”Du är äcklig, du förstör allting.”

Mannen lämnade lägenheten. Lars var skärrad och full av grubblerier och självanklagelser, att han då skulle berätta om våldtäkten för någon var helt uteslutet.

– Man måste komma ihåg att 1985 var det ett helt annat Sverige. Det gick liksom inte att prata om händelsen, för på den här tiden ”var folk inte homosexuella”.

Det var bara ett fåtal personer som kände till att Lars var intresserad av män.

– Jag hade alldeles nyss försökt få min familj att förstå att jag var gay. Och då måste man vara lyckligt gay. Då gick det inte att komma dragandes med någon historia om en våldtäkt.

Han hade några vänner som var bögar. Men med dem kunde han inte heller prata om våldtäkten.

– Vi kunde prata om aids och diskriminering av homosexuella. Men våldtäkt var inte ett fenomen som fanns i vår värld. Det var något som heterosexuella män gjorde mot kvinnor.

Så Lars höll tyst. I 20 år. Men så för 10 år sedan var det en feministisk diskussion som fick honom att börja prata om vad han hade varit med om. Lars berättar om några manliga feminister som han förmodar i ett mycket välvilligt syfte uttryckte att ”alla män har ett ansvar för varje våldtäkt som sker.”

– Det blev en jättekrock i mig. Jag mådde fysiskt dåligt. Jag hamnade i detta, att om alla män har ansvar för varje våldtäkt som sker då innebär det att jag som man har ansvar för den våldtäkt jag själv blev utsatt för. Alternativet är att det man har gått igenom inte är en våldtäkt.

Lars började sortera sina tankar och känslor. Han kom fram till att det han varit med om var en våldtäkt och att det inte var rimligt att han var ansvarig för den. Han började skriva ner minnen från våldtäkten som till slut resulterade i en essä som publicerades i antologin Mot en ny feminism (2008, Alfabeta).

På senare år har Lars också börjat åka runt och föreläsa om sina upplevelser och han berättar att det ofta kommer fram män som berättar att de har varit med om samma sak. Han hoppas att specialistmottagningen på Södersjukhuset i Stockholm som till hösten kommer att ta emot våldtagna män, ska få fler män att våga prata om övergrepp som de utsatts för och att även andra landsting ska gynnas av mottagningen.

– Där kommer man att ha en stor kunskapsinhämtning som man kan använda när man ska utbilda personal i andra delar av landet. Det här är en jättebra början.