Ernest Hemingway brukar beskrivas som isbergsteknikens mästare. Men det var egentligen en annan författare som han lånade stilen från: Isaak Babel. Dennes grepp, att alltså utlämna det mesta åt läsaren själv att tolka, nyttjas som flitigast i de skönlitterära alstren i serbiskspråkige Danilo Kis Lutan och ärren.

Gemensamt med Babel har han också det episodiska berättandet. För Kis texter framstår gärna som hemlighetsfulla. Lakoniskt och nästan sporadiskt berättar han en berättelse, för att sedan i en not eller ett post-scriptum meddela att det kan ha varit på ett annat sätt. I de korta fragmenten ”A och B”, som till synes inte har nämnvärt mycket att göra med varandra låter han oss i ett P.S. veta att ”texterna är förbundna genom hemliga band”. Det är nästan lite barnsligt, men ökar verkligen känslan av att läsa ett verk som är personligt.

Det episodiska, själva formatet och motiven i berättelserna bär en viss samstämmighet med Bruno Shulz, Enrique Vila-Matas eller latinamerikanska författare som Roberto Bolaño och Jorge Luis Borges. Precis som dessa författare skriver Danilo Kis gärna in sig i en tradition av skrivande där författandet ekar i ett rum bland andra röster. Hans fiktiva karaktärer, skrivarjag och alter egon läser vilt skilda författare som Emil Cioran, Elias Canetti och Alexandr Blok. Dessa blandas sedermera samman med fullt trovärdiga men fiktionella karaktärer.

Resultatet blir spännande, ja rent fascinerande och vittnar om Kis oerhörda litteraturkännedom. I dennes litterära värld hörs nämligen alla röster i samma kammare. Till slut vet jag inte längre vem som är fiktiv och vem som är verklig: finns det verkligen en författare som heter Golec? Vem var egentligen Abram Terz?

Författare som kan förmågan att snärja sin läsare vid ett verk så till den grad att läsaren likt undertecknad googlar namn och letar i minnets alla vrår efter en matchning har sannerligen lyckats med sitt uppdrag att fängsla.

Även om boken ibland med rätta upplevs som rörig – det är egentligen tal om ett slags klippbok där fiktiva berättelser blandas med fragment och litterära reportage – är produktionen genom sin avsevärt höga nivå en litterär skatt att förkovra sig i. Precis som för Bolaño lämnas Kis till den skara som, om de levat i dag, det säkerligen skulle ha ropats allra högst om i Nobelprissammanhang.

Med Lutan och ärren fortsätter förlaget Rámus sin satsning på Danilo Kis. Under 1980-talet och fram till sin död 1989 översattes de flesta av hans romaner. Därefter har det varit rätt tomt fram tills nu. Bortsett från en fin utgåva av det verket Tidiga sorger som förlaget Lind & Co stod för 2003. Jag hoppas innerligt att Rámus fortsätter sitt gedigna projekt.