Ett år av antirasistiska mobiliseringar och avslöjanden av SD-politikers hat i kommentarsfälten nådde sin kulmen i samband med valdagen. Ändå var Jimmie Åkesson den partiledare som hade störst anledning att fira i söndags i och med partiets rekordhöga siffror.

Hur kunde det ske, frågar sig många? Svaret kan nog delvis avläsas i de andra partiernas resultat. Inget av de rödgröna partierna lyckades öka nämnvärt trots att den borgerliga alliansen har varit i fritt fall det senaste året. Socialdemokraterna med sina svaga förslag och otydliga tal om blocköverskridande samarbeten lyckades varken engagera soffliggarna eller missnöjda alliansväljare. Vänsterpartiet med sitt envisa fokus på vinster i välfärden – en i sig populär fråga – lyckades troligtvis trötta ut delar av väljarkåren och partiets andra frågor hamnade i skugga. Miljöpartiet med sin mittenanpassning har övergivit tillväxtkritiken och även de har pratat om blocköverskridande samarbeten med impopulära borgerliga småpartier. Det borde inte förvåna någon att ingen av de rödgröna partierna lyckats engagera väljarna. Missnöjda alliansväljare har istället gått ännu mer åt höger. En tredjedel av SD:s nyvunna väljare kommer från Moderaterna visade undersökningar på valnatten.

Det är den partipolitiska sidan av saken. Men förklaringen ligger i djupare sociala och ekonomiska orsaker. Bland det första den borgerliga regeringen gjorde när den tillträdde 2006 var att slå sönder a-kassan och sjukförsäkringssystemet. Det nya arbetarpartiet spelade ut arbetare med jobb mot sjukskrivna arbetare och arbetare utan jobb. Det var den första spiken i kistan på klassolidariteten. Den utvecklingen beskrivs i nyutkomna Sverigedemokraternas svarta bok i samarbete med Fria Tidningen.

I och med maktövertagandet anpassade sig de små högerpartierna efter Moderaternas i praktiken främlingsfientliga asylpolitik. Migrationsminister Tobias Billström motiverade den asylpolitiken med ständiga rasistiska utspel. Infödda arbetare ställdes mot invandrade och papperslösa arbetare. Det var den andra spiken i kistan. Under sina åtta år har alliansen sänkt skatterna med 140 miljarder kronor. Resurser som skulle gå till välfärd och jobb gick ner i fickorna på välbeställda, banker, storföretag och restaurangkedjor som Mc’Donalds. Klyftorna ökade samtidigt som välfärden försämrades och arbetslösheten skenade.

Allra hårdast drabbades diskriminerade grupper med osäker position på arbetsmarknaden och förorternas invånare som fått se lokal service och välfärd försvinna. Delvis samma utveckling med arbetslöshet och försämrad lokal service har setts på landsbygden och i nedlagda bruksorter. Med det gemensamma samhället sönderslaget av allianspolitik blev reaktionen inte solidaritet mellan utsatta grupper utan hets mot arbetslösa, papperslösa, romer och andra underordnade grupper. I frånvaron av en stark socialdemokrati och vänster som kunde rikta missnöjet mot de verkliga problemen och stärka solidariteten mellan arbetare oavsett ursprung exploaterade Sverigedemokraterna den sociala oron och den redan existerande rasismen.

Rasism har alltid funnits i det svenska samhället, både institutionaliserad rasism och rasistiska fördomar bland allmänheten. Men varje gång högerpopulistiska partier och organiserade fascister gjort politiska framsteg har det varit i och med sociala försämringar under ekonomiska kriser. Så var det i Europa på 30-talet och efter krisen 2008 med få undantag. Den antirasistiska rörelsen och granskande journalistik har säkert begränsat Sverigedemokraternas framgång som egentligen kunde ha varit ännu större sett till den sociala situationen. Men det enda som på allvar kan vända framgångsvågen för Sverigedemokraterna är en helt ny inriktning på politiken som för Sverige framåt mot ett mer socialt rättvist och solidariskt samhälle. Det borde vara viktigare än det heliga överskottsmålet och medelklassens rädsla inför nödvändiga skattehöjningar för de välbeställda. Annars väntar ytterligare sociala försämringar, arbetslöshet och ett växande SD. Den omedelbara uppgiften för den antirasistiska rörelsen är att formulera en social vision och kämpa för den oavsett vilka partier som sitter på ministerposterna.